Det brukar bli så ibland när jag bloggar, men det har hänt mycket efter senaste inlägget. Gjorde en grym praktik på Storulvåns fjällstation! Den bästa någonsin! Knöt därefter ihop säcken och tog examen från YH Natur- & friluftsentreprenör och flyttade hem till Dalsjöfors.
Just nu jobbar jag på Upzone, en höghöjdsbana i Borås. Utöver det så tränar jag, umgås med min älskade Joanna och kompisar. Livet är härligt.
Idag har jag simmat ett pass med fokus på fart. Mitt i passet ungefär fick jag en flashback tillbaka till tiden i lumpen. Vi hade en simstaffet i 50m*10 varav jag hade blivit en av dem 10 som skulle simma 50 meter. Detta gjorde vi på Skövde simarena (eller vad deras anläggning heter?). Det hade varit en uttagning vilka som skulle simma och vi var väldigt starka i vårt lag med 2 st med bakrund som simmare och en triathlet (jag). Minns att jag simmade in ca 300 m innan start, simhallen var fylld av tävlings-taggade soldater. Det roligaste var att befälen ställde upp med ett befälslag! Även om vi inte vinner så måste vi slå befälen, tänkte jag.
Så gick starten! Vårat lag fick en bra start och tog tidigt ledningen med våran starkaste simmare, han simmade 50 m på 27 sekunder om jag minns rätt. Det var en 25m bassäng så när förste simmare hade vänt och tagit i kaklet fick nästa börja. Jag minns att jag startade som 6 eller 7 i staffeten och vi hade vid den tidpunten tappat lite utav ledningen och det låg i stort sett lika mellan vårt lag och ett annat. När han som simmade före mig tog i kaklet dök jag i exakt samtidigt som han i det andra laget. Vi simmade ungefär lika fort, även om inte han var en simmare så köttade han sig fram som man orkar i 50 meter men inte så mycket längre. Enda skillnaden var att jag hade gjort några fler vändningar än honom. Det var vändningen som fick oss tillbaka i ledningen och vi tog hem hela staffeten!
Jag simmade min 50:a på 32 sekunder, vilket jag var riktigt nöjd med.
Men det viktigaste var inte att vi vann, att vi slog befälen eller att jag simmade bra.
Det som gjorde det hela värt var att befälen ställde sig upp och applåderade till oss! De andra lagen applåderade med men befälen stog upp, dels kändes det bra att visa dem vilka som var bäst med även att dem visade att dem tyckte vi hade presterat bra och förtjänat applåder av dem. Det var viktigare än vinsten i sig!
Robie- minns gamla äventyr
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar